Ibland så tvingas man att göra saker som man verkligen inte vill, men måste för någon annans bästa och i dag var en sådan dag. Vår ÄLSKADE hund ska få ett nytt hem. Visserligen till någon vi känner och kan åka och hälsa på, men smärtan finns där ändå.Hans nya hem kommer att ge honom mer tid och uppmärksamhet som en ensamstående 2-barns förälder som jobbar heltid, aldrig kan ge. De kommer att gå långa rundor med honom, kela med honom konstant och han kommer nästan aldrig att vara ensam hemma då båda är pensionärer. Som att komma till hund-himlen nästan..
Trots detta så gör det så ont, så ont. Tomheten kommer att vara enorm. Han har följt en i 4 1/2 år och helt plötsligt så är där ingen. Jag har gråtit så mycket den senaste veckan att jag inte har en rynka kvar under ögonen. (nej det är inget att rekommendera för det är pga av svullnaden som huden stramats åt). Tror jag har tömt tårarna för ett år, vilket är visserligen bra, det kommer att underlätta för när jag ska träffa honom igen...
Nog med mig och min smärta, jag vet att vi har gjort rätt och nytt fokus på Jean-Pierre och hans nya husse. Må ni få ett långt och lyckligt liv ihop och ge varandra den tillgivenheten och ömheten som ni båda förtjänar att ha..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar