Inget liv??

Fick en uppenbarelse i går kväll och detta är höjden på patetism: Jag lever för att se Hem till gården varje dag (12.25 på tv4).
Igår satt jag och pluggade hemma när telefon ringde, det var från dagis, lilltjejen hade ramlat och fått in två stenar djupt i handen, detta var vid 11.30. Jag sprang o hämtade henne samtididigt som jag satte mig i telefonkö på vårdcentralen. När vi kom hem från dagis så försökte jag pilla ut stenarna själv (för jag ville inte till doktorn av 2 anledningar: Lilltjejen är livrädd för dem o hem till gården var snart på tv). Tack o lov så var det inga stenar i såret, det var bara skitigt, så när vårdcentralen ringde upp (mitt i hem till gården, lillan sov midda), så sa jag som det var och hon höll med mig (puhh), dem kunde ändå inte göra mer än det jag gjort. Vilken tur vi hade!! Lilltjejen fick komma hem o sova hemma UTAN att behöva gå till doktorn, jag fick ta hand om min lilla älskling o se på hem till gården utan att behöva prioritera (hon sov ju gott). Livet har verkligen förmåga att effektivisera sig själv o göra det bästa av situationerna!!
Slutsats: JAG ÄR PATETISK!